hejhallon

Måndagen den 22 september vaknade jag som vanligt upp för att åka till skolan.
Saleem hämtade mig och min syster, vi for till Filip för att plocka upp honom. Allt var som vanligt, eller nästan. Två dagar innan, lördagen den 21, sprängdes Marriott.
Marriott var ett otroligt stort hotell där västerlänningar bodde eller bara åt middag, fixade naglarna och annat sånt.
Ungdomar gick dit för att ha trevliga middagar med varandra eller bara för att umgås.
Men denna lördagen, då alla svenska familjer befann sig i F-7/1 (där vi bor), hade en mini svenskfest, umgicks och hade det trevligt, hörs en smäll. En otroligt stor smäll, dörrar slås igen och trycket gör så att vinden drar i våra kläder.
En bomb, dessutom en lastbilsbomb!
Mellan 600-1000kg sprängämnen, hotellet är borta och en 10 meter krater finns nu utanför.
Cirka 60 människor dog och flera hus blev utan fönster och dörrar.

Tre av mina kompisar var på hotellet, som tur var klarade de sig utan en skråma. Däremot två andra som var på Mint, en restaurang lite längre bort, fick glassplitter i benen.

Alla pratade om bomben, alla lektioner spenderades med att berätta sina egna historier om bomben.

Efter lunch berättar min algebra lärare att vi ska förbereda oss på att ha Virtual School i några dagar. Rycktet sprider sig, och när jag kommer ut från Art kommer Shan fram till mig och Filip.
"Skolan har fått bombhot" säger han med skräckblandad förtjusning, man vet inte om man ska skratta eller gråta. Bombhot på en skola, det är sånt man sitter och pratar om på rasterna i skolan. Här blev det verklighet.

Rektorn samlar alla elever i auditorium berättar om bombhoten och säger att det får bli Virtual School. De räknar med att ha det en vecka.
Veckan efter är även måndag och tisdag Virtual school.
Onsdag-fredag lov. Ramadan är över. Folket här nere firar som galningar, eid. Fest hela tiden, de äter och äter. 

På dessa två veckor har flera ställen fått bombhot, t.ex. flygplatser, markaz, människor. 

Sånt är livet. 

Phase 3. 




Amanda Pålsson  4/10/08

Förlåt att jag inte uppdaterat bloggen på länge, men dagarna går fort när det mesta består av skola och läxor.

Gårdagen var väldigt interessant.
Den började som vanligt, upp tidigt äta frukost, ut till bilen och sedan vidare för att hämta Filip och sen till skolan.
Det var lite kyligare ute, men det håller ju faktiskt på att bli höst.
Skoldagen rullar på och vädret blir varmare.
Jag sitter på Algebra lektionen och så vänder sig Nima om och ber mig kolla ut. Svart, eller kanske inte svart. Det ser ut som en kall vinterdag hemma i Sverige, en dag när det är mörkt redan vid tre och man ska ta sig hem.
Lektionen förtsätter, efter ett tag är det en annan person som påpekar att det är så mörkt ute. Alla tittar ut och nu har det blivit ännu mörkare. Läraren säger att det troligtvis är ett stort moln som täcker himlen.

Lektionen slutar och alla rusar ut för att se. Det är mörkt och lite små kyligt. Det känns som i en film när zombierna ska attackera skolan. Alla står under taken och stirrar upp mot himlen som blinkar av blixtrar som börjat komma.
Det börjar blåsa upp och regna. I fem minuter står alla bara där, tittar upp mot himlen och pratar med varandra om det hela.

Nästa lektion är engelska10, vi har en ganska liten klass eftersom vi bara är fem personer. Början av lektionen dedikerar vi elever till att prata om vädret. Vi tittar ut genom fönstret, skrattar och pratar om zombier.
Strömmen gick. Det blev alldeles svart i hela skolan, vi fortsatte och prata och tillsammans skapade vi en skräckfilms scene.

Efter ungefär två eller tre timmar var ovädret över. Dagen fortsatte att vara lite kylig men det var skönt, det kändes som man var i Sverige en sommar dag, runt 20 grader efter ett stilla regn.

Tråkigt blev det sen, med fler lektioner och läxinlämningar.

Killarna spelade volleyball mot lärarna och det fick man ju såklart inte missa, självklart vann de... eller ja, så självklart var det ju inte. De höll nämligen på att förlora.


Lugn kväll trodde jag att jag skulle få, men nej, Zahir kommer och hämtar mig. Vi skulle leta efter Ben & Jerry's men det var slut. Efter det blev det hem till Chris och även Susy och Rozmun kom.
Vi drog till Hot Spot för lite glass.

Jaha, det var min fredag det !





~ Amanda Pålsson 7/9/08

Jag sitter på golvet i lägenheten framför ett lågt glasbord med mörkbrun träställning. På bordet står, förutom min dator, ett glas "Bigg Apple" och en bok. Det enda ljuset som finns i lägenheten just nu är skenet från datorn och några värmeljus som vi tänt.  Ännu ett strömavbrott. Vi har strömavbrott mellan 21.00-22.00 varje kväll, men även några gånger på dagen och några på natten. Våra nödlampor gick sönder andra dagen så det är kolsvart.

Igår var vi för första gången på skolan, ISOI, International School of Islamabad.

Saleem hämtade mamma, mig och Mathilda vid 12.15. Vi satte oss i bilen som för en gångs skull var helt okej. Mamma pratade med honom medans vi for fram. Efter ett tag svängde vi av från den tungt trafikerade huvudgatan, vi kom in på lite smalare vägar med skolor och college i var och vart annat hörn. Tillslut trodde jag att vi hade åkt för långt eftersom vi kom åkte på en väg som var alldeles gropig och dann.

Vi kom fram till massa vakter som stannade oss, vakterna kollade bilen för att se om det var säkert att släppa in den. Självklart var det säkert. Saleem körde in och parkerade bilen i skuggan, han förklarade vart vi skulle gå in. När vi gick mot skolan blev jag förvånad. Det såg ut som ett fängelse som tornade upp sig framför oss. Höga murar med taggtrådar högst upp, ett vakt torn och massa vakter. Vi gick till öppningen som han hänvisat oss till.

Ett vitt litet rum, en sur man i brun uniform och en stor blå dörr som såg ut att komma direkt från fängelset. Vi förklarade vårt ärende och han släppte in oss. Vi skrev på papper, fick visitor badges och gick igenom en säkerhetskontroll.

Det var första intrycket av skolan.

Proven var det vi skulle göra där, vi gick till auditoriumet för att prata med Mrs. K. Inne på hennes kontor fick vi ta korten som de sedan fäster på våra ID:n och Gate cards. Vi pratade på och sedan kom Mr. G som följde oss till dem vi skulle ha proven med. Jag talade lite med Mr. G och när vi kom till klassrummet så sa han till den läraren jag skulle ha prov med att jag inte behövde göra hela provet. Han tyckte att jag pratade bra engelska och tyckte att det var imponerande att IESÖ hade lärt mig så mycket. Efter provet sa han även att jag skulle hamna i grade 10 (trodde han), dels för att mina betyg var bra och dels för att jag hade gjort bra ifrån mig på provet.

Filip hade skrämt mig i onödan när han sa att proven hade varit svåra. Jag trodde att man skulle skriva proven, men de hade muntliga prov. Kanske var de uppgifter jag hoppade över svårare eller så var jag för trött för att reagera på svårigheten?

Amanda 8/8-08

"Yesterday is history,
Tomorrow is the future,
But today is a gift,
That's why it's called the present."



Klockan är 22.34 och jag sitter på en utsliten brunguldig soffa med rosa/grönt mönster. Väggarna i den nya lägenheten är kal, men just nu gör det ingentin. Orkar inte riktigt bry mig, är trött efter det långa resan.
Igår klockan 8.00 bar det av till Arlanda där vi fick vänta till ungefär kvart i ett då planet gick till Heathrow i London. I London blev det ännu mera väntan, planet gick därifrån 18.10.
London-Islamabad resan gick bra i början, det var segt men jag höll mig vaken eftersom jag bara var tvungen att se "Kung Fu Panda". Jag tittade på hela filmen, man fick lite äcklig mat ibland.
Natten flöt på men så blev det väldigt turbolent mitt i, planet skakade och alla passagerare ombedes att ta på sig bältet.
Illa mådde jag och jag kunde inte sova, mannen framför mig (italienare) var tydligen väldigt känslig. Så fort jag fällde upp det rektangulära flygplansbordet var han bak med händerna för att se vad som trycktes mot hans rygg.
Efter 8 långa och för mig outhärdliga timmar landar planet och kaptenen berättar att det kommer bli uppåt 43 grader.
Vi plockar ner våra väskor och ställer oss i den hemskt långa kön för att ta oss ut ur planet. Ännu en lång väntan, men tillslut tar jag mina första steg ut i den fuktiga värmen. Redan klockan 7.00 (3.00 svensk tid) är det cirka 20 grader varmt. FANTASTISKT!
Karin mötte upp oss och vi fick åka med hennes ´driver´ till våran nya lägenhet. Vägen dit var mycket intressant. Åsnor längs vägkanterna, lastbilarna utsmyckade i guldiga och röda färger, ser ut ungefär som karneval vagnar eller liknande. Pakistanierna kör som galningar, tutar överallt och kör om på de allra smalaste vägarna. Efter några minuters åkande tornar de majestätiska bergen upp sig, man ser antydningar till en känd moskés torn. Karin berättar lite om moskén, om bilkörningen och allt! 
Människorna stirrar, kvinnobussarna är små, mycket små. De sitter möjligtvis 16 stycken kvinnor i burka hopp tryckta som fångar i en järnkontainer eller vad man ska kolla det. Man kör om samma kvinnobuss flera gånger, ju oftare man åker om varandra (som en kapplöpning) ju mer glor de. En annan bil eller ja, bil är det väl inte kanske en minibuss eller ja, en bil med flak och tak ovanför flaket  kör förbi. I bilens bakredel sitter en man iklädd militär kläder och med en k-pist eller liknande i högsta högg.
Vapen är en vanlig syn här i Pakistan, kring FN-klubben som vi besökte senare denna dag stog det åtminstonde 6 män med stora skjutvapen. Inte nog med att det är skjutvapen överallt, för att ta sig in på många ställen krävs också säkerhetskontroller. Självklart kollar de inte kvinnorna lika mycket som männen. 
Detta land är väldigt speciellt. Det upptäckte jag när vi skulle handla bröd på ett bageri. Jag stog och talade lite med Karin och sa att männen inte visste vad kösystem var. Då sa Karin att här så var det bara för en västerlänsk kvinna att be om hjälp, denne kvinna skulle få ungefär lika mycket uppmärksamhet som männen i detta land tilldelas. En västerlänning är mycket intressantare en urinvånarna. Enligt många. 
Första dagen förde med sig mycket nya intryck som kan vara svåra att förstå om inte varit här. Jag kan säga att om jag bara hade lyssnat på nyheterna eller läst tidningarna om Pakistan skulle jag tro att jag var i ett helt annat land! 

Förlåt om jag inte skrev så mycket eller bra idag, men det beror på att jag inte sovit på väldigt länge ;)! 


~Amanda Pålsson 6/8/08  

En människas ögon, uttryck, kroppsspråk och talesätt berättar mycket om personen i fråga. Är man lyhörd och skicklig kan man lätt läsa en människas humör, känslor och även ta reda på människans identitet.

Genom att noga iaktta hur en människa beter sig i olika situationer kan man skriva en hel bok om den personen. Bekanta till människan skulle sedan känna igen denne, bara genom hur den beskrivs.

Idag är det inte många människor som tar sig tid att stanna upp och iaktta människorna omkring sig, men en mycket god vän till mig var precis en sådan person. En person som alltid stannade upp och iakttog, stannade och såg. Såg saker som andra aldrig skulle lägga märke till.

Cassandra Flameton hette hon, och en varm sommardag när vi satt i min lilla trädgård, på baksidan av min lilla stuga med röda väggar och vita knutar, på två svarta järnstolar med varsitt glas kall citronlemonad på det svarta blänkande bordet bestämde hon sig för att berätta sitt livs historia för mig. Jag själv är en person som alltid har pennan och blocket med mig vart jag än går och medans hon berättade sin underbara, mystiska och förskräckligt hemska historia antecknade jag allting. Det är nu Cassandras historia ni kommer att få bevittna, ni kommer att få vara lyhörda och lyssna på historien om denna otroligt starka, speciella och intressanta människan med ett mycket mörkt men ändå fascinerande liv.   

Regnet smattrar mot fönsterbrädet, hon tar en klunk av det varma kaffet och tittar sedan ut genom det regnfläckade fönstret. Nedanför på gatan springer människor undan regnet, liksom de försöker fly. Cassandra studerar en lång man med en brun hatt med brätte som står i porten till lägenheten mittemot. Han ser mycket sur ut och har ett mycket trumpet ansiktsuttryck, precis en sådan person som kan tänkas klaga på allting på ICA eller bara gå runt på stan och muttra eftersom "Dagens ungdom förstör samhället". Mannen på andra sidan gatan börjar gå i rask takt emot en annan trappuppgång, hans steg berättar att han är arg, troligtvis eftersom det inte slutar regna. Efter ett tag slutar hon följa mannen med blicken och tittar ner i sin kopp med det nu ljumna svarta kaffet. 

Hon slår på radion för att lyssna på morgonnyheterna.
"Claes Olofson hittades idag död i Södermalmsområdet. Polisen säger att mannen är i 40 årsåldern och att han mördats med en stor köttkniv. Köttkniven ska tydligen mördaren sakta skurit av hans hals med."

Hon sänker ner radion och sänker sig ner i sina vanliga tankar efter nyheterna. "Ännu en mördad person. Dagligen mördas det människor och poliserna letar förgäves efter mördaren. De har inte insett att vem som helst kan mörda en person och komma undan med det. Eller, ja de flesta hamnar ju i fängelse efter några dagar. Att man inte planerar sitt mord mycket mer innan man genomför det, varför iakttar man inte offret innan man mördar denne, varför iakttar man inte polisernas arbete för att göra allting bättre, se dess misstag? Nej usch!" hon vänder bort huvudet och tittar ut. Hon skäms, hon skäms för att hon har så hemska tankar, tankar om att göra det perfekta mordet. "Men jobbar man med att hjälpa folk, att tänka djupare än man borde och att läsa människor utan att de berättar vem eller vilka de är, så får man nog hemska och konstiga tankar. Tankar som ingen vanlig människa borde få.  Men hon är ju en vanlig människa precis som alla andra? Eller? Är man inte det när man är psykiatrer? Är man annorlunda då, annorlunda för att man arbetar med folk som har psykade tankar, människor som funderar på att mörda? Oj, nej det är klart man inte är. Hon kan väl inte bli en psykopat bara för att hon har pratat i några minuter med mördare eller psykiskt sjuka människor. Nej hon är såklart inte psykiskt sjuk. Hon är en vanlig människa med lite livlig fantasi." En av de vanliga diskussionerna med sig själv hade börjat ta form i hjärnan.


Amanda Pålsson 3/8 - 08
 

Inom loppet av 34 timmar kommer jag iaktta och studera ett helt nytt folks levnadssätt. Jag kommer granska dess kultur från min blivande takterass, granska deras dag på stan. Studera deras vardagliga liv. 
Om ungefär 34 timmar sitter jag i ett annat land, ett land där jag kommer att bo en tid fram över, bo i en lägenhet som jag tillslut kommer att kalla mitt hem. 
Jag ska vara med om ett äventyr. Jag ska lära känna ett helt nytt folkslag, jag ska granska människor precis som Cassandra gjorde i berättelsen ovanför. Ja, jag är fullt medveten om att vi har muslimer i Sverige, jag är fullt medveten av att vissa av dem också är extremt religiösa, men det bli ändå en helt ny folkgrupp. En folkgrupp där nästan alla är muslimer, där ett fåtal är kristna och i Sverige som kristendomen är dominant. 
Att det kan skilja så, från krisna och muslimer tillexempel. De flesta svenskar är infödda krisna, men det är inte många som tror, inte många som bryr sig eller går till kyrkan. Men om du är född i ett muslimskt land så har helt plötsligt religionen en otroligt stor del av ditt liv. Alla i familjen följer med till moskén, familjen ber x antal gånger till Allah. 
Svenska arvet, det kristna arvet försvinner sakta men säkert ifrån Sverige, medans jag ska åka till ett land med Allah som huvudpunkt. Ett land som bevarat sin tro i alla dessa år. Ett land som är mycket speciellt. 

Om några dagar eller så kommer ni nog få höra hur det är för en svensk ateist upplever ett sådant otroligt muslimskt land.



  

Käre Erik,

Det var en riktig höjdarsommar. En riktig höjdarsommar. Enda tills det Fruktansvärda skedde. Jag minns den natten då Bertil "Berra" Andersson blev mördad, lika väl som jag minns Ewa Kaludis guppande bröst när hon älskade med Henry.

Jag minns det som om det vore igår, halsflussen hade drabbat mig som den alltid en gång om året gjorde. Inte orkade jag mycket de första dagarna med flussen, och du fick oturen att tala med Berra samma dag. Kanske var det detta samtal som gjorde att det blev som det blev. Vetskapen om att Berra skulle komma samma natt för att "tala" som han uttryckte det med din högt ärade bror Henry. Jag är dock mycket glad att du berättade vad Berra sagt, att du anförtrodde mig den vetskapen.

Det Fruktansvärda, jag vaknade en gång den natten, gick ut för att kasta lite vatten. När jag gick ner såg jag att din bror Henry talade med Ewa Kaludis, jag tror de förväntade sig att Berra skulle komma. De talade nämligen förtvivlat med varandra och Ewa brast tidigt ut i gråt.

Kvällsnatten var ljummen, alldeles lagom varm. Det kändes skönt att stå där i rabatten och känna hur blåsan sakta tömdes. Medans jag stod där och gjorde mitt, såg jag i ögonvrån hur du sakta smög dig ner för trappen och sakta smög dig över gårdsplanen fram till det gamla skjulet. Jag avslutade mitt så fort jag kunde för att sedan smyga efter dig, för att ta reda på vad du var på väg att göra.

När jag kom fram till skjul väggen var du där inne och rotade, letade efter någonting. Tillslut kom du ut och föremålet du höll i handen reflekterades av månljuset. I din hand höll du den lilla släggan, släggan som vi sett när vi tagit ut verktygen som vi skulle använda när vi byggde pontonbryggan.

Släggan såg tung och kall ut i din hand och jag kunde inte undgå att se din månblanka blick sakta granskade verktyget, med beundran och skräck på samma gång. Sedan vände du dina steg upp mot parkeringen, parkeringen som skiljer stigarna mellan Lundinarnas och Genesaret. Parkeringen där Berra nästa morgon skulle bli upphittad av Lasse Snedtrut.

Jag följde dig där, när du gick med raska steg upp mot parkeringen och släggan i högsta högg. Jag stod bakom träden, träden i den tidigare så fridfulla skogen, som plötsligt hade blivit kall och svart.

Där på parkeringen hade såg jag hur Berras bil precis anlände, du ställde dig bakom ett av träden.

Berra öppnade dörren och du svingade den tunga släggan mot hans huvud. Ett svagt pang hördes i den tidigare vackra sommarnatten och samtidigt som den starke handbollsspelaren sakta föll mot marken såg jag i ögonvrån att tjocka regnmoln var på ingång.

Du hade tur med vädret, ingen skulle någonsin få reda på att det var du och jag måste säga att du gömde släggan på en mycket bra plats, ingen skulle någonsin hitta den. Jag måste berömma dig för ditt mod, jag antar att du fick modet från allt hat, hatet du hade mot honom för att han slog Mulle, man slår inte någon som redan ligger. Hatet för att han misshandlat Ewa och hatet för att din bror skulle bli den näste. Jag antar att det var därifrån du fick allt mod, men jag kan såklart ha fel.

Men jag måste erkänna att jag kände mig lättad över att du tog släggan och slog honom ner till marken, jag kände mig lättad över att Ewa var fri och även Henry. Ändå var jag tvungen att bli präst, jag var tvungen att bli präst så att jag skulle slippa alla förhör som vi varit med om tidigare. Jag visste nämligen att jag skulle lyckas avslöja ditt perfekta brott om jag blivit fortsatt förhörd, men nu hade jag mitt yrkes tystnadsplikt.

Lindström försökte förhöra mig. Han lyckades inte tack vare min tystnadsplikt om jag inte hade haft den så hade din lilla hemlighet varit ute. Men nu tar jag den med i graven, det är inte långt kvar till slutet. Jag känner hur hjärtat pumpar långsammare och hur mina armar och ben inte riktigt lyder mig och hur den tunga bördan av din hemlighet som sakta lyfter sig nu när jag äntligen fått berätta vad jag såg. Jag är mycket ledsen att jag aldrig berättade att jag såg dig, men jag undrade hur din reaktion skulle bli och nu idag kan jag bara säga att jag beundrar dig. Du gjorde det jag bara tänkte, det jag aldrig vågade. Jag tackar dig för att du räddade den fagra jungfrun, jungfrun som jag vet att du liksom jag älskade från första dagen vi såg henne.

Jag har bara ett ord att säga, tack. Tack till det och till en riktig höjdarsommar Erik!

Din ärade och högt beundrande vän

Edmund