Brevet från dödsbädden.
Käre Erik,
Det var en riktig höjdarsommar. En riktig höjdarsommar. Enda tills det Fruktansvärda skedde. Jag minns den natten då Bertil "Berra" Andersson blev mördad, lika väl som jag minns Ewa Kaludis guppande bröst när hon älskade med Henry.
Jag minns det som om det vore igår, halsflussen hade drabbat mig som den alltid en gång om året gjorde. Inte orkade jag mycket de första dagarna med flussen, och du fick oturen att tala med Berra samma dag. Kanske var det detta samtal som gjorde att det blev som det blev. Vetskapen om att Berra skulle komma samma natt för att "tala" som han uttryckte det med din högt ärade bror Henry. Jag är dock mycket glad att du berättade vad Berra sagt, att du anförtrodde mig den vetskapen.
Det Fruktansvärda, jag vaknade en gång den natten, gick ut för att kasta lite vatten. När jag gick ner såg jag att din bror Henry talade med Ewa Kaludis, jag tror de förväntade sig att Berra skulle komma. De talade nämligen förtvivlat med varandra och Ewa brast tidigt ut i gråt.
Kvällsnatten var ljummen, alldeles lagom varm. Det kändes skönt att stå där i rabatten och känna hur blåsan sakta tömdes. Medans jag stod där och gjorde mitt, såg jag i ögonvrån hur du sakta smög dig ner för trappen och sakta smög dig över gårdsplanen fram till det gamla skjulet. Jag avslutade mitt så fort jag kunde för att sedan smyga efter dig, för att ta reda på vad du var på väg att göra.
När jag kom fram till skjul väggen var du där inne och rotade, letade efter någonting. Tillslut kom du ut och föremålet du höll i handen reflekterades av månljuset. I din hand höll du den lilla släggan, släggan som vi sett när vi tagit ut verktygen som vi skulle använda när vi byggde pontonbryggan.
Släggan såg tung och kall ut i din hand och jag kunde inte undgå att se din månblanka blick sakta granskade verktyget, med beundran och skräck på samma gång. Sedan vände du dina steg upp mot parkeringen, parkeringen som skiljer stigarna mellan Lundinarnas och Genesaret. Parkeringen där Berra nästa morgon skulle bli upphittad av Lasse Snedtrut.
Jag följde dig där, när du gick med raska steg upp mot parkeringen och släggan i högsta högg. Jag stod bakom träden, träden i den tidigare så fridfulla skogen, som plötsligt hade blivit kall och svart.
Där på parkeringen hade såg jag hur Berras bil precis anlände, du ställde dig bakom ett av träden.
Berra öppnade dörren och du svingade den tunga släggan mot hans huvud. Ett svagt pang hördes i den tidigare vackra sommarnatten och samtidigt som den starke handbollsspelaren sakta föll mot marken såg jag i ögonvrån att tjocka regnmoln var på ingång.
Du hade tur med vädret, ingen skulle någonsin få reda på att det var du och jag måste säga att du gömde släggan på en mycket bra plats, ingen skulle någonsin hitta den. Jag måste berömma dig för ditt mod, jag antar att du fick modet från allt hat, hatet du hade mot honom för att han slog Mulle, man slår inte någon som redan ligger. Hatet för att han misshandlat Ewa och hatet för att din bror skulle bli den näste. Jag antar att det var därifrån du fick allt mod, men jag kan såklart ha fel.
Men jag måste erkänna att jag kände mig lättad över att du tog släggan och slog honom ner till marken, jag kände mig lättad över att Ewa var fri och även Henry. Ändå var jag tvungen att bli präst, jag var tvungen att bli präst så att jag skulle slippa alla förhör som vi varit med om tidigare. Jag visste nämligen att jag skulle lyckas avslöja ditt perfekta brott om jag blivit fortsatt förhörd, men nu hade jag mitt yrkes tystnadsplikt.
Lindström försökte förhöra mig. Han lyckades inte tack vare min tystnadsplikt om jag inte hade haft den så hade din lilla hemlighet varit ute. Men nu tar jag den med i graven, det är inte långt kvar till slutet. Jag känner hur hjärtat pumpar långsammare och hur mina armar och ben inte riktigt lyder mig och hur den tunga bördan av din hemlighet som sakta lyfter sig nu när jag äntligen fått berätta vad jag såg. Jag är mycket ledsen att jag aldrig berättade att jag såg dig, men jag undrade hur din reaktion skulle bli och nu idag kan jag bara säga att jag beundrar dig. Du gjorde det jag bara tänkte, det jag aldrig vågade. Jag tackar dig för att du räddade den fagra jungfrun, jungfrun som jag vet att du liksom jag älskade från första dagen vi såg henne.
Jag har bara ett ord att säga, tack. Tack till det och till en riktig höjdarsommar Erik!
Din ärade och högt beundrande vän
Edmund
