Lugnet efter stormen.
Ja, uppdatering av bloggen har dock inte skett på ungefär ett halvår och jag ber om ursäkt för det.
Som nog de flesta redan vet avbröts vårat år i Pakistan. FN bestämde att det var fas 3 i Islamabad vilket betyder att alla FN-familjer blir hemskickade. Det gällde oss också såklart.
Vi hann vara i det så fantastiska och vackra land i 2 månader. 2 månader, man har lärt känna nya människor, upptäckt ett nytt land och även fått nya upplevelser.
Det är hemskt att lämna alla, människor man troligtvis aldrig kommer att få träffa igen, människor som man kanske aldrig mer kommer prata med. Det är otroligt jobbigt att få ett planerat år avbrutet genom en bomb. Att bli hemskickade till Sverige, på sätt och vis börja om på nytt.
Första veckan vi var hemma spenderade vi hemma hos mormor och morfar. Jag orkade inte berätta för folket att jag var hemma igen. Ingen visste något. Ingen misstänkte något.
Fredagen kom och jag och mamma åkte till skolan för att prata med rektorn. Vi planerade måndagen, jag skulle komma som en överraskning på class meet.
Jag var obeskrivligt nervös på måndagen, mina knän skakade när jag väntade på att gå till mitt klassrum. Rektorn säger att vi kan börja gå och jag följer efter honom, han knackar på dörren, öppnar den, alla reser sig upp. Han säger "We have a new student.." mer hinner han inte förens Lisa ser mig och rusar ut och kramar mig. Fler och fler hänger på och det blir en stor gruppkram. Ingen förstår att jag är där, inte jag heller. Det är inte rätt, jag ska ju vara i Pakistan. Alla är chockade. Vet ej om det de ser är sant.
Det var första dagen.
Veckan flyter på och allt blir som vanligt. Kommer tillbaka till handbollen. Höstlovet kommer. Helgen spenderar vi i London med mormor, morfar, Christian och Maria.
Skolan börjar igen och det går en vecka. Allting verkar vara bra, tills jag blir sjuk. Jaha, influensa eller liknande tänker vi. Men febern är inte som den brukar. Den ökar till runt 39-40 grader, och efter två alvedon går den ner till 37 på bara någon timme. Även om febern går ner mår jag dåligt. Efter fyra dagar har febern ökat till 40.5 grader och vi ringer vårdcentralen. Vi har en otrolig tur. Vi kan åka in redan nästa dag.
Den dagen spenderas på infektionskliniken. De tar blodprov och massa andra olika prover. Ett par timmar går och tillslut säger läkarna att vi kan åka hem.
Dagen efter ringer de, "Vi tror vi har hittat den sjukdom du har, men vi vet först säkert i morgon, kom och hämta de här tabletterna så länge."
Sagt och gjort.
Dagen efter det; "Jo, det är såhär, du har fått Tyfoid som är en ovanligare form av salmonella."
Så då hade man lyckats få Tyfoid, en sjukdom jag var vaccinerad mot, som dock bara skyddar 70%. Jag är 1 av 20 i Sverige som fått detta (per år).
2 veckor går innan det blir tillbaka till skolan. Väl tillbaka måste jag jobba järnet för att ens få några betyg.
Ja, jag kan ju säga att 2008's sista hälft var otroligt fartfylld och stressande, 2009 får svårt att slå detta år.
~ Amanda Pålsson 18 januari 2009
Jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt att du är tillbaka...
Jag menar, självklart är det skitbra att du är tillbaka, jag saknade dig som helvete. Men du vill ju vara i Pakistan, så jag vet inte...
Oj, nedanstående var från mig.
Ovanstående, menade jag...
Äsch, jag ger upp nu. >.<
Well, jag antar att DU tycker att det är bra att jag är tillbaka..
Det är klart det är kul att vara tbx.. men jag hade gärna väntat ett år innan jag kom.
antecknar....
alla bryr sig verkligen!
Haha. Obviously, om du inte bryr dig vrf läser du? (:
Je serai toujours là pour toi petite soeur =)
nej jag bara satt och funderade på hur extremt ful, egoistisk, patetisk du är!
Är det inte patetiskt av dig att ens bry dig om att tänka på mig då?
Om jag nu är så ful, egoistisk och patetisk, varför bry dig?
Jag har aldrig sagt att jag är snygg, oegoistisk eller inte har ett patetiskt liv (:
Jag har heller inte bett dig bry dig om min text ^
