Mycket kan hända'
Måndagen den 22 september vaknade jag som vanligt upp för att åka till skolan.
Saleem hämtade mig och min syster, vi for till Filip för att plocka upp honom. Allt var som vanligt, eller nästan. Två dagar innan, lördagen den 21, sprängdes Marriott.
Marriott var ett otroligt stort hotell där västerlänningar bodde eller bara åt middag, fixade naglarna och annat sånt.
Ungdomar gick dit för att ha trevliga middagar med varandra eller bara för att umgås.
Men denna lördagen, då alla svenska familjer befann sig i F-7/1 (där vi bor), hade en mini svenskfest, umgicks och hade det trevligt, hörs en smäll. En otroligt stor smäll, dörrar slås igen och trycket gör så att vinden drar i våra kläder.
En bomb, dessutom en lastbilsbomb!
Mellan 600-1000kg sprängämnen, hotellet är borta och en 10 meter krater finns nu utanför.
Cirka 60 människor dog och flera hus blev utan fönster och dörrar.
Tre av mina kompisar var på hotellet, som tur var klarade de sig utan en skråma. Däremot två andra som var på Mint, en restaurang lite längre bort, fick glassplitter i benen.
Alla pratade om bomben, alla lektioner spenderades med att berätta sina egna historier om bomben.
Efter lunch berättar min algebra lärare att vi ska förbereda oss på att ha Virtual School i några dagar. Rycktet sprider sig, och när jag kommer ut från Art kommer Shan fram till mig och Filip.
"Skolan har fått bombhot" säger han med skräckblandad förtjusning, man vet inte om man ska skratta eller gråta. Bombhot på en skola, det är sånt man sitter och pratar om på rasterna i skolan. Här blev det verklighet.
Rektorn samlar alla elever i auditorium berättar om bombhoten och säger att det får bli Virtual School. De räknar med att ha det en vecka.
Veckan efter är även måndag och tisdag Virtual school.
Onsdag-fredag lov. Ramadan är över. Folket här nere firar som galningar, eid. Fest hela tiden, de äter och äter.
På dessa två veckor har flera ställen fått bombhot, t.ex. flygplatser, markaz, människor.
Sånt är livet.
Phase 3. 
Amanda Pålsson 4/10/08
